Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Vad är en kriminalvårdsinspektör?

17 april 2017

Kriminalvårdsinspektören är första linjens chef i Kriminalvården. Vad innebär det i praktiken? Omkrim följde med Anette Skeppar-Forsström på häktet Sollentuna en dag i februari.

Anette Skeppar-Forsström jobbar som kriminalvårdsinspektör på häktet Sollentuna.

Att vara kriminalvårdsinspektör, är det att vara klämd mellan djävulen och det djupa, blå havet? På ena sidan anstalts-/häktes-/frivårdschefen och huvudkontoret som kräver resultat, framförhållning och uppföljning. På andra sidan en stor arbetsgrupp att leda och entusiasmera i det vardagliga arbetet. Anette Skeppar-Forsström på häktet Sollentuna är inte den som klagar.

– Jag har ett jätteroligt arbete. Det händer alltid något och jag får mycket energi av min arbetsgrupp.

– Jag känner också att jag kan styra mitt jobb. Det finns många sätt att utöva ledarskap, och jag sätter min prägel på mina arbetslag.

En av nio kvinspar

Anette Skeppar-Forsström är en av nio kriminalvårdsinspektörer på häktet Sollentuna. Från och med nu kallar vi yrket kvinsp, som är den vanliga förkortningen för första linjens chef i Kriminalvården.

Kvinspen ska operativt leda, utveckla och följa upp verksamheten mot uppsatta mål och utgöra ett stöd för personalen i det dagliga arbetet. I uppdraget ingår personal-, budget- och arbetsmiljöansvar.

Anette Skeppar-Forsström på Sollentuna chefar över Team Service. Det innebär att hon är närmaste chef för dem som jobbar inom sjukvården, i köket, teknikerna, receptionen, förrådspersonalen och produktionsledarna. Allt som allt 22 personer.

– Det är inte omöjligt att hinna med. Jag är strukturerad som person, har jobbat här ett tag och har en bra planering över månaden och året. Jag vet när det är dags för lönerevision, medarbetarsamtal, skyddsronder och alla olika möten.

Lång erfarenhet

Anette har jobbat i sin nuvarande roll i knappt två år. Innan dess var hon avdelningskvinsp på plan 7 i tre år, och innan dess tre år på anstalten Hällby. Hon bytte från Posten till Kriminalvården 2009. Även på Posten var hon första linjens chef.

– Ja, jag har lång erfarenhet av den här rollen. Den kan så klart se olika ut, och det var nästan större kulturkrock att gå mellan kassan och brevbäringen på Posten, än att byta till Kriminalvården.

Att vara kvinsp i Kriminalvården skiljer sig ganska mycket mellan olika arbetsplatser. Anette som jobbar på ett stort häkte har många kollegor på samma organisatoriska nivå, och sin egen chef i samma hus. På ett litet frivårdskontor är kvinspen ofta högsta chef på plats, och ensam i sin roll.

Men det finns likheter också, exempelvis att alla har en eller flera arbetsgrupper att leda. Det kan man göra på olika sätt och Anette har sina tankar.

– Min grundinställning är att lita på att personalen gör sitt jobb och att de gör det bra. Jag har ingen sakkunskap i någon av de verksamheter jag leder, det är personalen som är experter på sina områden och jag måste ta hjälp av dem.

– Jag brukar säga att det finns tre ledarstilar: chef, ledare och coach. Jag måste kunna växla mellan de olika rollerna beroende på vad arbetslaget kräver. Ibland behövs någon som fattar snabba beslut. Ibland behövs någon som ställer sig längst fram och pekar ut vägen. Ibland ett bollplank att testa idéer på.

Näst största häktet

Att de anställda är individer, och behöver olika behandling, tycker Anette är centralt. Olika arbetstagare vill ha olika relation till chefen.

– Jag brukar tänka på de anställda som en bukett blandade blommor, säger Anette poetiskt.

Anette försöker träffa alla sina blommor regelbundet. Varje morgon halv nio har de gemensamt morgonmöte, men samtidigt är verksamheten i full gång, så alla kan inte komma.

Så Anette rör sig mycket i byggnaden också. Sollentuna är det näst största häktet i landet, efter Göteborg. Här finns plats för 240 intagna och 176 i personalen. Häktet har 12 våningar. Anette har personal från receptionen vid entrén, upp till produktionsledarna som finns någonstans mellan plan 6 och 10, beroende på vad klienterna har för sysselsättning. Så det blir några rundor i hissen varje dag. Just nu är ena hissen ur funktion. Service är beställd, men det blir extra stor belastning på den andra.

– På Sollentuna går man in i hissen även om den verkar full, säger Anette när vi ger oss i närkamp med några av hennes kollegor som är på väg uppåt i hissen.

– Så här nära skulle jag inte stå någon privat, säger hon och ler.

– Jag går mina ”snokarrundor”, runt i mina arbetsgrupper och på de olika bostadsavdelningarna. Jag tittar in i avdelningsförråden så att inte saker och ting blir stående. Jag har ansvar för det gemensamma förrådet och inköp, och ingen ska beställa saker till avdelningarna på slentrian, tycker hon.

Många frågor i farten

Anette är samordningsansvarig för miljöarbetet och har majoriteten av fastighetsfrågorna, de flesta inköp och eventuella ombyggnationer. Trots att hon säger sig vara strukturerad blir det många frågor i farten när hon rör sig på häktet. När Omkrim följer med på en ”snokarrunda” hinner hon på stående fot reda ut hur en kollega ska handskas med sin p-bot, berätta hur huvudskyddsombudet ska administrera en uttjänt soffa, informeras om en anställd som ska till läkaren med en dålig axel och lova en ny frågesport till en medarbetare som missade miljöpromenaden förra veckan.

– När folk frågar mig fattar jag helst beslut så fort som möjligt, om det är jag som ska bestämma. Jag tycker att det är bättre att fatta beslut än att inte göra det. Det är svårare för medarbetarna att jobba i ett vakuum, i väntan på att chefen ska komma fram till något.

Även om det går lätt att få en pratstund eller ett besked av Anette under dagen ska det också finnas avsatt tid för strukturerade möten. När Omkrim kom på besök var det personalmöte halv nio, sedan lokal chefsgrupp fram till lunch. Därefter möte med NAV-medarbetarna från olika religiösa samfund. Anette växlar snabbt mellan ämnena, och är beredd att diskutera mer än det som står på dagordningen.

Andra möten är: med de sex olika personalgrupperna, gemensamt APT med hela arbetslaget, samt gemensam fika med arbetslagen varannan vecka. Varje månad är det rehabmöte med företagshälsovården, driftmöten med fastighetsförvaltaren, lokal ledningsgrupp, lokal samverkansgrupp. Kvartalsvis träff med fastighetsägaren, miljömöte och möte för dem som har förtroendeuppdrag inom fastighet, de är behjälpliga på avdelningen och tar med klienter för att utföra enklare ärenden som att rengöra torktumlare och duschavlopp.

Olika på olika ställen

Många kvinspar vittnar om att de administrativa uppgifterna äter upp en stor del av deras tid. Även huvudkontoret och generaldirektören har uppmärksammat problemet och vill genom uppdraget Bra Byråkrati frigöra tid för ett nära ledarskap.

– Bra byråkrati är ett viktigt uppdrag. Jag tror att det finns en del att göra. Det finns arbetsuppgifter och tekniska system som säkert går att förbättra. Det kan också finnas uppgifter som inte behöver göras eller som kan göras på en annan nivå. Både i personalgrupperna och på huvudkontoret. Det är bra att identifiera vilka uppgifter det kan vara.

– Det som kan vara svårt är att det ser väldigt olika ut på olika ställen. Vi jobbar inte likadant och organisationen ser olika ut på olika verksamhetsställen, säger Anette.

Så när hinner hon själv göra alla de där administrativa uppgifterna som tynger ner kvinspens arbetsdag?

– Jag får se till att vara här tidigt på morgonen. När det inte är så många andra här är det lättare att få arbetsro framför datorn, avslutar Anette Skeppar-Forsström.

 

Läs reportaget i personaltidningen Omkrim genom att klicka på bilden.