Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Tuffaste jobbet i Kriminalvården?

3 oktober 2016

När människor är ledsna, oroliga och ibland helt desperata för att de ska utvisas, ska Kriminalvårdens transportörer ändå etablera en god kontakt och försöka göra det bästa av situationen. När barn är med blir det ännu tuffare.

 

”När människor ska avvisas och utvisas från landet försöker Migrationsverket få personen eller familjen att återvända frivilligt. Om det inte går blir vi inkopplade för transporten. Vi är sista instansen för personer som verkligen inte vill åka härifrån.”

Nina Granat är transportör och samordnare för barnombuden i Kriminalvårdens nationella transportenhet, NTE. Hon värnar barnkonventionens bestämmelser om att barnens bästa ska komma i främsta rummet. När människor slits från sin trygghet och utvisas till ovissa öden på platser där barnen kanske inte ens har varit.

– Det är inte ovanligt att processen har dragit ut på tiden. Personer kan ha överklagat i flera instanser, kanske gått under jorden. Barn har hunnit födas, rota sig, börja skolan, få bästa vänner.

Berör många barn

Kriminalvård berör barn på många sätt. Det finns barn – mellan femton och arton år – frihetsberövade i häkten och fängelser. Ett fåtal spädbarn är med sina föräldrar på anstalt, och många intagna har barn på besök då och då. En stor verksamhet som man kanske inte tänker på, är transporter. NTE transporterar klienter mellan anstalter, till rättegångar och behandlingshem. De har också uppdrag från andra myndigheter. När det är uppdrag från Migrationsverket är ofta barn inblandade. De ska ut ur landet. Mot sin vilja.

– Vi måste ha grundinställningen att lagen ska följas. Och vi ska verkställa besluten. Hur det stämmer med vår egen övertygelse eller hur vi känner i det enskilda fallet spelar mindre roll. Men vi ska göra det bästa vi kan av resan vi har tillsammans.

Hela Kriminalvården ska följa barnkonventionen. Men enligt Nina Granat är det en sak att möta ett barn på tillfälligt besök och en annan sak att möta ett barn vars hela verklighet blir uppochnervänd.

– Man kommer ofta barnen väldigt nära. Man tröstar, försöker leka, skingrar tankarna.

Kanske kan man kosta på sig att komma personerna närmare på resorna. Nina Granat säger att det gäller att snabbt etablera en allians för att få resan att flyta på. Ska man aldrig träffas igen behöver man inte väga orden riktigt lika noga som kriminalvårdare gör enligt devisen ”personlig men inte privat”. På resor är kroppskontakt vanligt. Barnen får ligga i knät, får en kram, eller vad de behöver.

Utrustade för långa resor

NTEs planeringskontor i Arvidsjaur bestämmer rutter och bokar biljetter. Men allt kan inte planeras på håll, så med på varje resa finns en ansvarig transportledare och minst en kollega. Ska en hel familj utvisas, eller en hel grupp, är det mer personal. Transportledaren ska förbereda det praktiska. Hur gamla är barnen? Vilket språk talar de – kan vi göra oss förstådda? Är båda föräldrarna med, eller var är de?

– Vi ska tänka på det mesta. Har de ätit frukost? Måste vi fixa smörgåsar eller välling? Har de allergier? Sjukdomar? Behövs sysselsättning för en lång flygresa?

Nina Granat har ordnat ett barnskåp på NTEs kontor. Där finns leksaker, blöjor och väskor att packa i.

– Likväl som vi tar med oss fängsel och skyddsutrustning för en stökig resa, ska en barnresa utrustas med leksaker och kanske godis. Vi har också en Ipad med filmer och spel.

Dagen kan ha börjat tidigt för familjerna. Polisen knackar ofta på under natten, för att människor inte ska hinna gömma sig. Klockan fyra på morgonen och med hjärtat i halsgropen är det inte många som får ner någon frukost.

Känns det tungt?

– Ja. Det är lätt att relatera till sig själv och sina närmaste. Men desto viktigare tycker jag att vårt uppdrag är. Vi har visionen ”bättre ut” när det handlar om klienter som ska ut i samhället igen efter kriminalvård. Här kan man använda samma ord och de får en ny innebörd. Människorna vill inte lämna, men vi gör allt vi kan för att just resan, den sista lilla kontakten med Sverige, ska bli så bra som den någonsin kan.

Oftast går det bra

Nina Granat poängterar att de flesta resor går bra. Föräldrarna är lugna och har ofta förklarat för barnen vad som ska hända. Även om många är oroliga förlikar de sig med det som händer.

– Barnen är med sina föräldrar ibland och med oss ibland. Stämningen är god. Det kan vara gråt och klagan i början, men när man skiljs åt får vi ofta en kram eller kindpuss och en inbjudan att hälsa på.

Men det finns undantag.

– De här mäniskorna kan vara desperata på ett sätt som vi inte kan förstå. De kan vara så inne i sin egen sorg och ängslan att de inte kan se åt sina barn. Det finns också föräldrar som hotar med att skada sina barn om de inte får stanna i Sverige.

Mycket kan hända

En transportör måste vara beredd på alla scenarion. Mycket kan hända som en enskild tjänsteman i Kriminalvården inte kan påverka. Resor kan ställas in på grund av strejker, väder, säkerhet. Flygpersonal, Migrationsverket, polisen och enskilda kommuner är medspelare i varje resa. Och varje människa som transporteras är unik.

– Det är människor, inte paket, som vi transporterar. Det kan inte finnas en manual för varje situation. Om en mamma till exempel blir helt utom sig, skriker och sliter sitt hår. Är det bäst att särá barnet och mamman åt om barnet är skrämt och gråter? Eller är det bättre att de får vara tillsammans? Ska barnet bevittna mammans förtvivlan, eller är det bättre att ta med sig barnet och köpa hamburgare och försöka få det att tänka på något annat? Det måste vi avgöra i varje enskilt fall.

Elisabet Jönsson