Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Klienter ser olika på myndighetspersoner och lekmän

2 augusti 2017

Caroline Bengtsson ska under året utveckla verksamheten med lekmannaövervakare. Hon anser att det inte är en fråga om lekmannaövervakarna ska finnas kvar, utan hur.

Caroline Bengtsson på Kriminalvårdens huvudkontor arbetar med att se över och utveckla lekmannaövervakaruppdraget. 

Varför finns lekmannaövervakare?

– Hela frivården är från början uppbyggd på frivilliga krafter och nu för tiden ska myndigheten och frivilliga jobba tillsammans. En förordning säger att det ska utses en övervakare, som kan vara tjänsteman eller någon som myndigheten utser.

– Uppdraget har sett olika ut över tid. Tidigare hade lekmannaövervakare ett stort ansvar för många som var dömda till skyddstillsyn eller var villkorligt frigivna. Frivården träffade ibland bara klienten varannan månad, så i stort sett hela innehållet i övervakningen stod lekmannaövervakaren för.

Hur ser det ut nu?

– I och med Kriminalvårdens fokus på arbetsmetodiken Krimstics och att göra en risk- och behovsbedömning för varje enskild klient, kan man säga att myndigheten har återtagit ansvaret för att jobba med klientens kriminalitet. Det ska ske på ett strukturerat och rättssäkert sätt för alla klienter.

Har lekmannaövervakaren spelat ut sin roll?

– Nej, men uppdraget ska tydliggöras och kanske omformuleras. Jag ska under året jobba med ett uppdrag i verksamhetsplanen om att utveckla lekmannaövervakarrollen och se över deras relation till klienterna. Jag har inte kommit så långt ännu, men en idé som framförts är att renodla lekmannaövervakarens roll att stötta klienten som medmänniska och prosocial förebild. Det kontrollerande momentet kanske kan plockas bort.

Vad då, ska inte lekmannaövervakaren rapportera till Kriminalvården om klienten missköter sig?

– Jo, övervakaren har fått uppdraget av Kriminalvården och det är klart att den fortfarande ska berätta hur det går för klienten, om hen dyker upp på möten och är drogfri. Men om frivården träffar klienten så ofta som varje eller varannan vecka kanske inte kontaktfrekvensen med lekmannaövervakaren är det som ska avgöra misskötsamhet.

– Lekmannaövervakare kanske också tydligare, även om det kan vara så redan nu, kan få i uppdrag att stötta klienten i särskilda frågor. Som jobbsökande, eller att utöka fritidssysselsättningen. Och i vardagen förstärka det som klienten pratar med frivårdshandläggaren om, och vara en modell för hur man kan leva ett laglydigt liv.

– Matchningen mellan klient och ”rätt” övervakare blir viktigare. Kanske måste vi fundera över hur vi rekryterar övervakare. Det arbetet ser olika ut över landet.

Vad kan lekmannaövervakare tillföra, som inte frivården kan?

– Lekmannen har möjlighet att göra andra aktiviteter på andra platser och tider än en handläggare. Utvärderingar från Brottsförebyggande rådet visar att klienterna ser på myndighetspersoner och lekmän på olika sätt, precis som det är meningen. Det är ett värde i sig att civilsamhället är en del i återanpassningen i samhället.

Hur många klienter får lekmannaövervakare?

– Kriminalvården har i flera år haft som mål att 50 procent av klienterna under övervakningsåret ska ha lekmannaövervakare. Det uppnåddes 2011, men sedan dess har andelen stadigt minskat. Vid senaste årsskiftet var det 29 procent som hade lekmannaövervakare.

Varför har det minskat?

– Jag tror att det beror på att frivården har haft hektiska år med stort fokus på Ny VSP, RBM-B och

Krimstics – nya sätt att arbeta i frivården som gör att lekmannamedverkan har hamnat i skymundan. Vissa handläggare upplever det som otydligt vad lekmännen ska göra, nu när Kriminalvården pratar så mycket om evidens, rättssäkerhet och likhet över landet.

Hur ska Kriminalvården hålla modet uppe hos både frivårdsinspektörer som ska fixa lekmannamedverkan och hos lekmännen själva, när myndigheten inte riktigt verkar veta vad rollenska innebära?

– Jag vill säga att lekmännen är en unik möjlighet för Kriminalvården att få hjälp med sitt arbete. De bidrar med perspektiv som en tjänsteman inte kan göra, i sin egenskap som frivillig, och att de inte är professionella, även om de kan ha stor kompetens. Jag ska inte utreda om vi ska ha lekmannamedverkan eller inte, utan hur vi ska ha den. Budskapet till frivårdskontoren är att de ska jobba på som vanligt och tillsätta lekmän, så ser vi över uppdraget under tiden.