Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

Genom konsten berättar han om sin trasiga uppväxt

21 juli 2017

– Jag satte eld på mitt rum… Första gången jag blev fosterhemsplacerad var jag 8 år gammal, berättar livstidsdömde Barzan som ställde ut på anstalten.

Klosterbroder Barzan vinkar ivrigt in oss i anstaltens gympasal. Därinne har han tänt levande ljus och satt på bandspelaren med instrumental musik på låg volym. På väggarna hänger hans konstverk, en mängd bilder och kollage, alla skapade i fängelse under samlingsnamnet Human Falling. Barzan instruerar oss att börja läsa texterna på de inplastade affischer som ligger prydligt uppradade på golvet. Affischerna bildar ett pärlband längs tre av gympasalens väggar. Varje affisch visar ett stiliserat människohuvud och en kortare text. På den första affischen står det: Mitt första barndomsminne är min morfars begravning. På väg hem krockade han, sen dess har jag inte släppt in någon annan människa i mitt liv.

Reflektionsvandring

Vi är ett litet gäng med kriminalvårdsanställda som bjudits in till livstidsdömda Barzans utställning. Tidigare har alla intagna som går anstaltens 12-stegsbehandling sett utställningen, eller reflektionsvandringen som Barzan kallar den. Vi uppmanas att gå, läsa och reflektera under tystnad.

Min mamma led av psykisk ohälsa… Min pappa var alkoholist… Min bror var både alkoholist och psykiskt sjuk, dessutom oerhört våldsam … Min lillasyster ställde sig framför ett tåg… När jag inte fick stryk som liten framkallades en känsla av tomhet… Den enda tid jag inte fick stryk var på morgonen, min pappa var ingen morgonmänniska…

Barzan heter egentligen något annat.

Texter som hugger tag

Det är tung läsning. Vi försöker smälta de obehagliga uppväxtvillkoren, medan vi går i sakta mak till gympasalens långsida där ungdomsåren tar vid.

Jag satte eld på mitt rum… Första gången jag blev fosterhemsplacerad var jag 8 år gammal… Ingen klarade av mig så jag fick flytta tillbaka till föräldrarna… Spel, alkohol, spice, GHB … Jag förlorade självrespekten och livsstilen tog över… Favoritdrogen Subutex gjorde att jag presterade bättre, gjorde fler brott, släppte inte in någon och kunde manipulera…

De korta texterna hugger tag. På sista kortväggen närmar vi oss nutid och orden fastnar som en klump i magen.

Jag misstänker att min mamma begick självmord för misslyckat föräldraskap… Blodstänken som jag orsakat genom våldet sträcker sig fem och en halv meter… Enligt den rättspsykiatriska undersökningen lider jag av en allvarlig psykisk störning. Jag avtjänar ett livstidsstraff för mordet på min pappa.

Svåra och ickeformulerade erfarenheter

Efter den omtumlande läsupplevelsen går vi runt och tittar på konstverken. Det är starka och våldsamma bilder laddade med symbolik: knytnävar, kors, utsatta barn och trasiga mamma-barnrelationer. Vi besökare enas om att utställningen skakar om. Texterna bildar en kollektiv berättelse och är inte enbart Barzans egna erfarenheter. En vårdare som just nu läser psykologi vill helst backa bandet och ge barnet en ny uppväxt. De andra besökarna är också tagna. De berättar att intagna som går 12-stegsbehandling har uppskattat utställningen och diskussionerna som den har initierat. Intagna kände igen sig och har berättat om egna svåra och tidigare ickeformulerade erfarenheter.

– Att inspireras till eget målande och skrivande är också till god hjälp för den som vill komma vidare, säger en kriminalvårdsanställd.

Egen kulturproducent

Barzan är tacksam över att han har fått ägna sig åt konstnärligt skapande i Kriminalvården. Allt tog sin början när han deltog i konstnären Cecilia Janssons projekt med att tillverka bildplåtar som pryder kulvertväggarna på Kumla. Sedan följde teaterpjäser och skrivande på Österåker. Konsten, behandlingsprogrammen, klosterretreaten, lärcentrum och förstående personal. Allt har bidragit till att han idag är en egen kulturproducent. Runt 600–700 timmar uppskattar han att det tagit att skapa bilderna, något han gjort i ensamhet i sin cell. Med utställningen vill han hjälpa andra intagna att komma i kontakt med sina känslor och synliggöra vad en mental och känslomässig isolering gör med människor. Efter straffet vill han flytta till Stockholm. Han menar att där finns störst möjlighet att utöva kultur, men också att där – i storstadens förorter – är behovet av kultur som störst.