Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp
bild

Illustration: Emma Hanquist


Del fyra: Viktigpetter får svar på tal om att mucka

23 oktober 2017

Har du en viktigpetter till granne som alltid vet bäst hur kriminalvård fungerar? Som är så tvärsäker att du till slut inte vet vad som är sant, halvsant eller ren lögn. Följ med i serien där vi vrider och vänder på föreställningar om Kriminalvården.

För något år sedan träffade jag en person som åkt in och ut på institution i 20 år. En kväll i sin cell bestämde han sig för att det fick vara nog. Han sa att han tröttnat. Sen fixade han det mesta själv: tog lastbilskort, ordnade upp sitt liv och blev lekmannaövervakare. De flesta behöver dock hjälp för att få ordning på sitt liv. Det gäller förresten alla människor. Vi behöver hjälp av andra i besvärliga situationer i livet. Men för Kriminalvårdens klienter har livet ofta varit en resa med svikna förhoppningar och tilliten som behövs för att våga ta emot hjälp finns inte. Under en fängelsevistelse kan den ena planeringen efter den andra gå i stöpet för att det uppstår växelvis tillitsbrist mellan klient och personal.

Bilden av en person som står med en plastkasse och ingenstans att ta vägen är bilden av ett offer. Ser vi en medmänniska som ett offer förminskar vi den personens egen kraft till förändring. Ett offer behöver inte ta ansvar. Ett offer är oftast missnöjt med den hjälp som erbjuds och skyller på någon annan. Det är fel hjälp, av fel person, fel dag och får man inte ta med hunden kan det kvitta. Hos vårdgivare talar man numera ofta om sina klienter som brukare. En brukare är aktiv och söker hjälp. En brukare definierar själv sitt problem och har åsikter om vilken hjälp den vill få.

Det händer att personer som avtjänat sin påföljd i fängelset lämnar Kriminalvården med en plastpåse i handen och ingenstans att ta vägen. Kanske har hen varit mycket kort tid på just det fängelset, kanske har det inte funnits någon vilja från den intagne att ta emot hjälp. Eller så har Kriminalvården misslyckats med att motivera till förändring. Kanske har kommunen inte tagit sitt ansvar eller så har bara oturen varit framme. Det sker dock sällan.

Oftast har personen någonstans att ta vägen och åtminstone kortsiktigt löst försörjningen. Visst påverkar frigivningssituationen den dömdes möjligheter att avhålla sig från brott. Men det som framförallt påverkar är om den dömdes attityder och förhållningssätt till brott har ändrats. Att arbeta med just attityder och förhållningssätt är ett viktigt uppdrag för Kriminalvården. Kanske det viktigaste.

Text: Per Björkgren, regionchef, som arbetat med samverkan mellan Kriminalvården och kommunerna.

Viktigpetter är en serie från vår personaltidning Omkrim. Syftet är att diskutera fördomar om kriminalvård.