Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp

Foto: Hans P.A. Karlsson


Hon har skrivit om hedersvåld

20 oktober 2017

Omkring ett hundra personer har dömts för olika hedersrelaterade brott i Sverige, men det finns fortfarande stora kunskapsluckor på området. Kriminologen Jamila Hussein har skrivit om heder och hedersvåld.

Hans P.A. Karlsson

När Jamila Hussein var sexton år råkade hon få se en tonårspojke som knivmördade sin mamma på en trafikerad gata, mitt i Bagdad. Han sträckte upp sin blodiga kniv. Väl hemma frågade hon sina bekanta varför en pojke kunde döda sin mamma. Vissa svarade att pojken var galen, andra att han var obildad och ung, men några sa att han var en riktig man som försvarade sin heder. De olika svaren fick henne att börja söka hedersmordets verkliga orsaker. Jamila blev lärare i kriminologi och kriminalvård på Salahaddinuniversitetet i Erbil, Irak. I tjänsten ingick att hon och eleverna gjorde regelbundna studiebesök på stadens fängelse. Där mötte hon två flickor som var utsatta för hot om hedersmord, men polisen hade ingen annan plats att skydda dem på än i fängelset bland ett trettiotal andra, delvis grovt kriminella, kvinnor. I samma fängelse träffade Jamila flera gärningsmän som var dömda för hedersmord. De behandlades väl och fick ofta besök av beundrande släkt och vänner. Orättvisan var beklämmande för henne. När Jamila Hussein kom till Göteborgs universitet år 2002 upptäckte hon, inte minst i samband med mordet på Fadime Sahindal, att det fanns en stor okunskap i beskrivningen av hedersbrott i Sverige. Jamila träffade många hedersutsatta flickor här som bad henne att öppet berätta om deras situation. Det ledde till en lång forskarkarriär om heder och hedersbrott.

– Kriminalvårdens mål är i regel att få klienten att lämna sin kriminalitet och återanpassas till samhället. Klienternas bakgrund utreds utifrån sociala, ekonomiska eller psykologiska faktorer och en behandling erbjuds. Men när det gäller personer som har begått hedersbrott är situationen annorlunda, säger Jamila Hussein.

Traditionell behandling inte tillräcklig

Här finns sällan några psykiatriska eller individualpsykologiska problem hos gärningsmännen utan bakgrunden är kollektivets starka påverkan och acceptans. Till skillnad från andra kriminella så vill den som begått ett hedersbrott ofta berätta öppet vad han har gjort. Det är själva poängen, att andra ska få veta.

– Det är därför traditionella behandlingsprogram, som Idap mot våld i nära relation, inte fungerar för dem. De känner inte att de har gjort något brottsligt. De identifierar sig inte med andra kriminella och våldsverkare utan ser sig själva som hedersamma män. De har tagit sitt ansvar, en syn som stöds och förstärks av deras närstående, säger Jamila Hussein.

Flera av dem som i Sverige har dömts till livstids fängelse för hedersmord – som 19-årige Pela Atroshis farbror och 26-årige Fadime Sahindals pappa – har senare fått straffet omvandlat till tidsbestämt på grund av skötsamhet under fängelsetiden. De är ofta inte kriminella i övrigt. Var tionde mord i Sverige under 2016 var hedersrelaterat, enligt Nationella kompetensteamet på Länsstyrelsen Östergötland, men medvetenheten om den hårda synen på hedersmord och de långa straffen i Sverige har medfört att många brott sannolikt döljs som olyckor eller självmord. Riksföreningen GAPF – Glöm aldrig Pela och Fadime – menar att Sverige har minst tio så kallade ”balkongflickor” som har rubricerats som självmord och som aldrig nått en domstol. Jamila Hussein säger att samma fenomen har uppstått i hennes hemland, Kurdistan, efter att straffet för hedersmord har skärpts från några månader till 15–20 års fängelse.

– Misstänkta självmord från balkonger eller att någon har bränt sig själv har ökat och det lämnar inga spår efter sig. Men traditionella hedersmord sker öppet, på dagtid, för att folk ska veta. Man använderkniv eller pistol och anmäler sig sedan direkt till polisen och berättar vad man har gjort, säger hon.

För att kunna rehabilitera dessa gärningsmän menar Jamila Hussein att det krävs en förståelse hos Kriminalvårdens personal för detta annorlunda synsätt. Ett återanpassningsprogram måste innehålla tydlig information om det svenska samhället, om jämlikhet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Jamila är övertygad om att det är möjligt att förändra dessa attityder, att gärningsmännen kan lära sig att respektera kvinnors rätt till ett eget liv och att gärningsmännen inte behöver fortsätta vara slavar under kollektivets starka sociala tryck.

– Vi måste angripa problemets kärna, vilket i praktiken innebär att alla, inte minst nyanlända, måste få bättre information om det svenska samhället från början och integrationen måste förbättras. Ju sämre integration desto större benägenhet att hålla fast vid gamla kulturella beteendemönster och normer. Allt hedersrelaterat våld har starka kulturella kopplingar, säger hon.

Kriminalvårdens forskning kring hedersvåld

Heder finns inte med i brottsrubriceringar men genom ett flertal kriterier kunde forskarna identifiera en grupp vars brott var hedersrelaterade. Gruppen jämfördes med ett urval ur normalbefolkningen och med andra grupper av våldbrottsdömda; våld mot barn, våld mot partner och övriga våldsbrottsdömda.

– Det vi kan se så här långt i studien är att personerna i hedersvåldsgruppen i större utsträckning än normalpopulationen hade haft kontakt med psykiatrin. Det gällde såväl öppen- som slutenpsykiatri, säger Jenny Yourstone, forskningsledare på Kriminalvården.

Det de oftast hade fått vård för var stressrelaterade besvär. De hade många gånger lagförts för brott tidigare, i större utsträckning än den matchade gruppen i normalbefolkningen men i lägre utsträckning än de mest belastade i övriga våldsbrottsgruppen. För hedersvåldsgruppen verkade inte utbildningsnivå spela någon större roll. Såväl högutbildade som lågutbildade fanns bland de knappt 100 deltagarna. Andra resultat som överraskade forskarna var att gruppen visade sig ha mer gemensamt med våldsbrottsdömda som utövat våld mot barn än med dem som utövat våld mot partner. Medelåldern var också högre än förväntat , 41 år.

– Många insatser inriktar sig på att fånga upp riskgrupper tidigt men kanske behövs det även insatser för en äldre grupp, säger Jenny Yourstone.

– Syftet med studien är att öka kunskapen om förövarna så att vi kan se om det är något särskilt vi kan erbjuda den här gruppen i Kriminalvården. Resultaten är även av betydelse för det förebyggande arbetet i samhället i stort, säger Jenny Yourstone. Studien beräknas vara klar nästa år.

Den här artikeln kommer från det senaste numret av Omkrim