Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp
bild

– Jag har längtat efter att skriva om Färingsötiden och om Eva, för det är en så härlig berättelse, säger Ulla-Maria Andersson (till vänster). Hennes tredje bok där historien är med gavs ut i våras. Till höger står tidigare anstaltschefen Eva Edstedt Linghult.


Från kriminell till författare

6 november 2017

Under hennes resa från kriminell till författare har Ulla-Maria Andersson och den tidigare anstaltschefen Eva Edstedt utvecklat en vänskap.

När författaren Ulla-Maria Andersson föreläser på anstalterna Ystad och Ringsjön fångar hon lätt de intagna kvinnornas uppmärksamhet. Hon vet vad kvinnorna har gått igenom och delar deras erfarenheter. Hon vill förmedla hopp och visa att en annan väg är möjlig.

 – De här kvinnorna har drämt igen dörren till livet och det handtaget sitter på insidan. Det betyder att de själva måste öppna dörren, säger Ulla-Maria Andersson och klappar med handen mot hjärttrakten, när Omkrim möter henne mellan två föreläsningar.

"Hjälper det om jag knackar på?" undrade en vårdare i personalen på anstalten Ringsjön under författarbesöket dagen innan. Javisst! Det är betydelsefullt med personal som bryr sig. Det är vänskapen mellan Ulla-Maria Andersson och tidigare anstaltschefen Eva Edstedt Linghult ett levande bevis på.

Mötet med anstaltschef avgörande

Kära Hinseberg, 2015

Ulla-Maria Andersson växte upp med en psykiskt sjuk mamma och utsattes för övergrepp tidigt i barndomen. Hon började snatta och dricka alkohol, därefter följde ett alkohol- och drogmissbruk med brott och fängelsevistelser. Det är historia idag.I tre självbiografiska böcker har Ulla-Maria berättat om hur hon lyckats bryta med sitt gamla liv. Hon har 17 års erfarenhet som behandlingsterapeut för kvinnor och är idag en etablerad författare som föreläser och håller skrivarkurser.

Dagens föreläsning för Ystadkvinnorna handlar om det hopplösa i att fly en trasig barndom med hjälp av droger, och om hur energin tog en ny riktning när hon fick stöd och hjälp. Helt avgörande för Ulla-Maria var mötet med anstaltschefen Eva Edstedt Linghult och personalgruppen på Färingsö.

– Jag hade kommit till en punkt i livet där jag hade kört allt i botten, jag mådde inte bra av någonting. Men på Färingsö blommade jag ut. Det var helt annorlunda och vi möttes av personal som genuint visade intresse. Jag kände mig välkommen, sedd, respekterad och lyssnad på.

Hon beskriver sig själv som en manipulativ rövare vid en här tiden. Intensiv och närapå manisk lyckades hon få igång hela gänget på Färingsö, med att skapa, måla och virka filtar till Röda Korset.

Vi sitter på en lunchrestaurang i ett somrigt Ystad - Ulla-Maria äter fisk och Eva lasagne - när de två kvinnorna berättar för Omkrim om hur vänskapen började. Ja, från början var deras relation yrkesmässig, men med tiden växte en ömsesidig vänskap fram.

Den tidigare anstaltschefen Eva Edstedt Linghult är fostrad i Kriminalvårdens behandlingsanda. Efter tio år på anstalten Österåker och som personalutbildare i Norrköping fick hon 1988 fria händer att göra något bra för häktade kvinnor på den nystartade anstalten Färingsö. Tidigare hade vårdarpersonalen jobbat i skift men nu skapades små avdelningar med fast dag- och nattpersonal, vilket var en bra grund för ett fungerande samspelet mellan intagna och personal.

Inte bara Ulla-Maria och hennes medsystrar förändrades på Färingsö. Eva berättar om en äldre, lite barsk tillsynsman från Kronoberg som också blommade upp.

– Det är lätt att komma kvinnor nära. Vare sig man är intagen eller personal finns mycket att tala om. Jag har haft bra relationer med manliga fångar också, men där finns mer av prestige, maktkamp och hierarkier.

Drottningar på anstalter

Eva Edstedt Linghult säger att hon i början inte kunde något om kvinnor i Kriminalvården. Hon hade samma fördomar som alla andra, det vill säga: "Att det är svårare att jobba med kvinnor, att kvinnor är mer manipulativa och spelar ut sin kvinnlighet och att de aldrig fullföljer sina planeringar." Fördomar alltihop, konstaterar hon.

Det talas ibland om drottningar på kvinnoanstalter. Enligt Eva Edstedt Linghult uppkommer drottningar i en miljö där det handlar om att vara starkast. Kan man skapa en tillåtande miljö där starka personligheter istället blir positiva förebilder så har man kommit en god bit på väg.

 – Att inte ha regler blir katastrof. Alla som kommer in på en anstalt är fullständigt regellösa och mår bra av regler. Att hjärtat finns med betyder inte att man är slapphänt. Det är lätt att feltolka det där.

– Till syvende och sist handlar det om hur personalen bemöter de intagna. Det måste vara tillåtet att se kraften hos de intagna.

På Färingsö fick Ulla-Maria, som alltid närt teaterdrömmar, möjlighet att ta teaterlektioner och senare satte hon även upp en egen teaterföreställning.

– Vår utgångspunkt var att de intagna fick göra vad de ville. Om det inte fungerade så fick de göra som personalen vill.

När beslut behövdes fattas brukade Eva säga: "Nu sätter jag på mig direktörskavajen." Tydlighet var viktigt för henne.

– Ofta säger folk att man måste sätta gränser. Men om man säger så betyder det ofta att man alltid har en stängd dörr.

Privat och personligt

Ulla-Maria Andersson berättar att hon som terapeut brukar tänka i termerna privat och personligt. Hon har själv kontakt med flera kvinnor hon mött under behandlingen och som har blivit goda vänner. Däremot har hon som klient på behandlingshem i perioder känt sig sviken av att enbart vara ett arbete för en terapeut.

– En annan terapeut - som var noga med att säga att jag var viktig och att jag kunde höra av mig när jag behövde - gjorde stor skillnad. Istället för att bara stänga dörren rakt in i mina sår fick jag känna en äkta människa som bryr sig på riktigt.

Det är först i relation till andra som människor kan förändras, menar Ulla-Maria och nämner den kända psykiatern som svarar på frågan om terapeuten kan ha en relation med sin klient: "Det är relationen som är terapin."

– Genom att använda sig själv som person skapas möten som gör förändring möjlig. Finns det bara en blank yta händer ingenting.

Efter lunchen åker vi i Evas bil till Ystadsanstalten. Vi parkerar utanför staketet där ett omfattande renoveringsarbete pågår och ett nytt staket uppförs. Säkerhetsmässigt befinner sig Kriminalvården i ett nytt århundrade. Men behovet av mänskliga möten som måste till för att skapa avgöranden hos intagna ser likadan ut över tid.  Att få intagna att bli drogfria under tiden på anstalt ser Ulla-Maria som ett tillfälle som måste tas tillvara.

Trots att föreläsningen på anstalten Ystad krockar med ett yogapass dyker ett tjugotal kvinnor upp i matsalen för att höra henne tala. Flera av åhörarna har läst böckerna och sett henne och dottern bli intervjuade i tv-programmet Malou Efter tio.

Ulla-Maria Anderssons starka berättelse flyttar oss 30 år bakåt i tiden. Även om samhället och tiderna är annorlunda så känns situationerna igen och hennes historia bidrar till att kvinnorna får syn på sig själva.

– Jag har samma erfarenheter och min dotter är nästan lika gammal som hennes, säger en av kvinnorna som gärna vill prata efteråt.

Den här artikeln kommer från vårt senaste nummer av Omkrim