Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp
bild

”Det var fantastiskt att få träffa kvinnorna på Hinseberg, som delade med sig friskostigt av sitt innersta”, säger specialistsjuksköterska Ingela Hagström. Slutsatsen av hennes studie är att stödjande samtal skulle kunna underlätta situationen och framtidsutsikterna för kvinnor i fängelse. Foto: Annika Hedberg


Så mår kvinnor på Hinseberg

15 maj 2018

Avstängda känslor och oro inför framtiden. Så ser det psykiska måendet ut för sju kvinnor på Hinseberg, enligt en studie av specialistsjuksköterskan Ingela Hagström.

Ingela Hagström blir i dagarna färdigutbildad specialistsjuksköterska inom psykiatri. Hennes magisteruppsats i vårdvetenskap är en intervjustudie med sju kvinnliga klienter på anstalten Hinseberg. Ingela ville ta reda på hur de upplever sin psykiska hälsa.

Resultatet ryms i fem kategorier. Det som framträdde tydligast var hur kvinnorna valde att stänga av sina känslor för att överleva ett flerårigt straff.

De beskriver hur de måste vara jämna i humöret – varken arga, ledsna eller ens glada. De går inte in i det som är tungt eller svårt, till exempel att de är ifrån barnen och faktumet att de är inlåsta och inte har kontrollen över sitt eget liv, säger Ingela Hagström.

En av kvinnorna säger till exempel ”… man ska låstas som ingenting och man ska va alldeles känslokall …”.

Från empatisk till hård

Vistelsen i fängelse förändrar personligheten, från varm och empatisk till kall och hård. Inte bara straffets längd bidrar till känslokylan, även mentaliteten mellan klienterna beskrivs som tuff och krävande. Att bo ihop med andra kvinnor upplevs också som svårt.

”Man måste träna att vara stark, tycker man synd om någon finns risken att man blir utnyttjad direkt. Det är jättesvårt men jag har suttit länge och den här miljön gör att man blir så där kall”, berättar en av kvinnorna.

Inlåsningen på kvällen uppfattas som en lättnad, att äntligen får vara ifred.

Resultat nummer två visar att kvinnorna upplever att deras personlighet förändras, till någon de inte känner igen. En person beskriver hur hon själv bara tittar kallt och går förbi när en annan klient en dag segnar ner på rastgården. ”Jag förändras. Hårt. Normalt är jag inte sån”, säger hon.

Oro och skuldkänslor

De intervjuade beskriver en rädsla över vilka personer de blivit under tiden på anstalten.

Att känna skuld gentemot familj, brottsoffer och sig själv är studiens tredje resultat. Skulden handlar dels om själva brottet, och vilken skada det vållat andra, men också om frånvaron från barn och övrig familj. Skuldkänslorna mot en själv handlar om ånger över att åren bara rinner iväg i fångenskap och att livet kunde sett annorlunda ut.

För att hantera skulden blir strategin återigen att stänga av känslomässigt och att ta avstånd från omgivningen.

En oro för livet efter frigivningen är studiens fjärde resultat. ”.. frågan är, hur ska man leva ett normalt liv sen när man kommer hem? Man blir, man får en inre skada på nåt sätt”, säger en kvinna.

Andra återkommande funderingar är: ”vem ska jag vara sen?”, ”jag kommer aldrig att få ett jobb” och ”jag är stämplad”.

Chans till förändring

Trots oron kring detta tycks kvinnorna inte förmå sig att dela den med andra klienter eller personal. Det framkommer inte att de får något stöd i de tankarna under tiden i fängelse, enligt Ingela Hagström. 

Det sista resultatet handlar om hopp, om att få livsgnistan tillbaka trots att man sitter av ett långt fängelsestraff. Kvinnorna kan se fördelar med att de inte kunnat fortsätta det ofta destruktiva liv de levt tidigare. De känner att de får en andra chans till förändring, tack vare sitt långa straff. Ingela frågar om en intervjuperson fått livslust? Svaret: ”Ja! Och det är jättenytt och konstigt och jag är inte alls van vid det”, svarar kvinnan.

Sammantaget ser Ingela Hagström ett stort behov av samtal och stöd hos de intervjuade kvinnorna. Dels för att bearbeta det som de varit med om, dels för att förbereda dem inför livet efter frigivningen, som de oroar sig för. Många av dem riskerar att drabbas av psykisk ohälsa och även återfalla i brott. Går det att underlätta deras återgång till samhället genom stöd från psykiatrin i ett tidigt skede? frågar sig studiens författare.

Föreslår stödsamtal

Det är möjligt att se vilken roll man skulle kunna fylla som psykiatrisjuksköterska utifrån det behov av stöd och samtal som uttrycks i intervjuerna, säger Ingela Hagström.

Var det något i resultatet som överraskade dig?

Jag trodde nog att kvinnorna skulle vara mer som en enda stor familj, där man tillsammans gjorde det bästa av situationen. Det överraskade att det var mer av ”sköt dig själv och skit i andra”. Att även om du är empatisk när du sätts i fängelse så händer något med dig och du stänger av känslomässigt och blir kall.

Om studien på Hinseberg:

Den kvalitativa intervjustudien gjordes av Ingela Hagström, som har mångårig erfarenhet som sjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad i både öppenvård och slutenvård. Studien är hennes magisteruppsats i vårdvetenskap vid Mälardalens högskola, under utbildningen till specialistsjuksköterska inom psykiatri.

Sju kvinnliga klienter på kvinnoanstalten Hinseberg deltog (frivilligt) i intervjuerna som gjordes i februari i år. Gemensamt för dem var att de suttit i fängelse i minst ett år, hade minst ett år kvar av sitt straff och var mellan 20-40 år gamla.

Frågeställningen var ”Hur upplever kvinnor som sitter i fängelse sitt psykiska mående?” Resultatet är uppdelat i fem kategorier:

–        Att stänga av för att överleva

–        Att förändras som individ till någon man inte känner igen

–        Att känna skuld gentemot familj, brottsoffer och sig själv

–        Att känna oro inför livet som väntar utanför fängelset

–        Att känna livslust och hopp