Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig. Läs mer om cookies och hur vi skyddar dina personuppgifter.

Kriminalvården logotyp
Marocko

Casablanca i Marocko är en av de vanligaste destinationerna för NTE:s eskorterade resor. Foto: Mostphotos


Med världen som arbetsfält

7 augusti 2019

De arbetar långt hemifrån. Ofta är uppdraget att transportera desperata och förtvivlade människor. Kriminalvårdens personaltidningen Omkrim följde med utrikestransportörerna på en utvisningsresa till Marocko.

Med ett handslag och ett hej. Så är det tänkt att resan med NTE Utrikes, Kriminalvårdens sektion för utrikestransporter, ska börja. Transportledaren besöker klienten som ska resa för att skapa kontakt, berätta om hur resan går till, svara på frågor och kolla att alla tillhörigheter finns på plats.

Men när vi kommer till Migrationsverkets förvar i Märsta den här onsdagen så vill den 24-årige mannen, som fått avslag på sin asylansökan, inte komma och hälsa. Än mindre vill han följa med till Marocko. Vi får veta att han varit upprörd och skrikit till personalen att det inte alls är hans hemland, trots att handlingarna från de marockanska myndigheterna säger något annat.

Lugnt och smidigt

– Det är väldigt ovanligt att personen inte ens vill komma och hälsa på oss, säger transportledaren Johan när vi är på väg därifrån.

– Det känns tveksamt om vi kan komma iväg. Utvisningsbeslutet ligger fast och vårt jobb är att utföra resan, men vi vill ju att det ska gå så lugnt och smidigt som möjligt. Både för honom och för oss. Om det blir bråk är risken att flygkaptenen inte låter oss följa med.

Klockan tre nästa morgon ses vi på NTE utrikes kontor på Kungsholmen i Stockholm. Transportörer har individuella scheman och den här gången jobbar Johan med Dan och Vasco. En fjärde kollega är inledningsvis med som chaufför till förvaret och sedan till Arlanda. Efter kaffe och genomgång av uppdraget är vi på väg mot Märsta igen.

– Hur är det, har du fjärilar i magen? säger Dan.

– Jo, säger jag. Jag har ju funderat en hel del på hur det här ska bli, både för er och för killen vi ska hämta. Är det något jag ska tänka på?

– Stå inte med händerna i byxfickorna, och håll dig på arm- och sparklängds avstånd.

När vi backat in med transportbilen får vi beskedet att den unge mannen ändrat inställning. Migrationsverkets personal har resonerat med honom och några timmar innan vi kommer dit har han bestämt sig för att följa med och plockat lakanen ur sängen. Han ser trött ut när han kommer in och möter oss.

"Vi står och står"

Färden till flygplatsen flyter på lugnt. Resan mot Marocko går med reguljärflyg via Paris. På Charles de Gaulle-flygplatsen eskorteras vi av fransk polis direkt in i flygplatsens innandöme. Vi får vänta i en smal korridor kantad av undersöknings- och visiteringsrum.

Vår klient får plats i ett av rummen, tillsammans med en annan ung marockansk man, transporterad av ett ungerskt team från Frontex, den europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån. Vi har ståplats i korridoren utanför. Dan äter några medhavda mackor. Johan tar fram två ägg. Vår klient är röksugen, men eftersom vi inte får gå ut så erbjuder Dan honom en snus, den sista i dosan. Johan går för att handla en smörgås och en flaska vatten till honom. Efter det står vi och väntar. Vi står och vi står.

Några timmar senare lotsas vi till Air France-gaten för resans sista del. Vi rör oss genom folkmyllret. Johan först, Dan tätt bakom klienten. Vasco lite på släp vid sidan av.

– Det är svårt att röra sig så här ute bland folk. Det gäller att inte tappa kontakten med varandra, säger Dan.

Små detaljer viktiga

Vasco upptäcker ett rökrum, och när det uppstår några minuters väntan vid gaten tar han med sig klienten för ett snabbt bloss.

– Ofta är det små detaljer som avgör om en resa kommer att fungera eller inte. Ingen blir på bra humör av att vara röksugen, säger Johan.

Även den här flygningen är fullbokad med vanliga resenärer. Rutinen är att transportörerna kliver på först och kliver av sist. Placeringen är vanligtvis längst bak i kabinen. Även den här flygningen blir lugn.

Strax innan vi kliver av i Casablanca så får mannen vi reser med 50 euro. Johan har kollat och det ska lagom räcka till en buss- eller tågbiljett till hans hemstad.

– Vi kan inte bara lämna någon utan ett öre på fickan. De måste få en chans att ta sig någonstans där de kan bo. Men långt ifrån alla får ett bidrag så här. Vissa har pengar med sig. Vi gör alltid en bedömning av behovet, säger Johan.

Vid ungefär tio procent av resorna behöver transportörerna använda tvångsmedel. Men att lämna av någon med till exempel handfängsel vill man undvika så långt det är möjligt.

– Vi vill inte att de vi transporterar ska komma tillbaks till sitt land och känna sig utpekade och förnedrade. Vi vill att de ska få komma tillbaka som vem som helst. Då blir det bäst, säger Vasco.

Efter en och en halv timmes väntan är alla papper klara och vår klient går iväg med en representant för de marockanska myndigheterna. Vi hittar en taxi som tar oss genom den sena eftermiddagstrafiken till hotell Sheraton i centrala Casablanca. Efter lite mat blir det tidigt i säng. Arbetsdagen landade på 15 timmar. I morgon förmiddag väntar hemfärd via Bryssel.

Den här artikeln kommer från Kriminalvårdens personaltidning Omkrim.

Fakta/NTE Utrikes
110 transportörer
arbetar vid kontoren i Stockholm, Göteborg och Malmö.Var och en av dem genomför i genomsnitt 45–50 resor per år.Yrket kräver erfarenhet. Samtliga är kriminalvårdare, som sedan vidareutbildats.
Resorna sker med reguljärflyg eller chartrade plan. Det handlar om utvisningstransporter som beställs av polisen (och initieras av Migrationsverket), transport av klienter med utvisning i dom, och transport av fängelsedömda till och från andra länder.
Resorna kan vara eskorterade (personal följer med hela vägen), oeskorterade (personal följer med till flygplansdörren), eller enskilda (klienten reser själv). Eskorterade resor planeras med minst två transportörer, varav en är ansvarig transportledare.
Afghanistan den vanligaste destinationen för eskorterade resor under 2018, följt av Marocko och Irak.
Familjer reser tillsammans. NTE Utrikes har särskilt utbildad personal som ser till barnens rättigheter.
Kostnaden för varje transporterad klient är cirka 60 000 kronor. För 2018 hade NTE Utrikes ett anslag på ca 230 miljoner kronor.