Kriminalvården

Kriminalvården logotyp

Ny studie om att ta sig ur gänget

24 september 2019

Gängkriminalitet är ett växande problem som på senare tid fått stor uppmärksamhet i Sverige. I en ny studie intervjuades både män med gängbakgrund och stödpersoner i olika verksamheter för att undersöka processer för att lämna ett gäng och vilket stöd som behövs för detta.

Vägen ut ur gänget – om manligheter, broderskap och svikna förhoppningar, är en vetenskaplig rapport av Torbjörn Forkby, Henrik Örnlind och Jari Kuosmanen.

De personer som är mest aktiva i gängen och som utövar det grova våldet är så gott som alltid män, skriver Kriminalvårdens forskningschef  Jenny Kärrholm i förordet. Forskningen har lagt liten uppmärksamhet på maskulinitetsperspektiv för att förstå kriminella karriärer, gängkriminalitet och exitprocesser. Kriminalvården finansierar därför en studie med maskulinitetsfokus. Förhoppningen är att resultaten kan användas till utveckling av stöd och påverkansprogram.

Gänget – en kompenserande arena

Vilka är det då som lockas av gängen, hur ser deras bakgrund ut, och vad hoppas de av ett medlemskap? För att ta reda på hur exit-processer går till, i vilken mån stöd behövs och vad som fungerar, intervjuades 20 personer med gängbakgrund och 42 personer verksamma i stödverksamhet.

I princip samtliga av de 20 männen berättade om en tuff uppväxt i den egna familjen och i skolan. De negativa upplevelserna gav upphov till osäkerhet och viljan att revanschera sig. Framtidsutsikterna uppfattades som små, och gängen erbjöd en alternativ och kompenserande arena. De gav männen hopp om samhörighet och gemenskap, och här kunde de visa att de dög. Gänget fungerade dock ofta inte som de hoppats på. Konkurrens med andra grupper, interna utmaningar som att gänget krävde att bli prioriterat i förhållande till familjen, gjorde tillvaron påfrestande.

Att lämna gänget innebar en omförhandling av begreppet manlighet. I gänget var tuffhet, styrka och att aldrig backa sådant som hyllades och förknippades med manlighet. Ansvarstagande, omsorgskänslor och föräldraskap polariserade gentemot livet i gängen.

Engagemang, bostad och nytt nätverk

42 personer som arbetar inom kriminalvård, socialtjänst, polis och hos idéburna organisationer intervjuades. Deras tillits- och relationsskapande arbete visade sig ha avgörande betydelse. Många av männen hade ett lågt förtroende för myndigheter, och om det skulle utmanas krävdes ett personligt engagemang, bra bemötande och goda kunskaper om gäng och kriminalitet. I många fall behövdes även en bostad på ny ort, skyddad identitet och nya sociala kontakter. Många avhoppare hade erfarenhet av missbruk och tidigare traumatiska upplevelser. Flera hade behov av att återknyta eller reparera kontakt med barn och familj.

Såväl bland männen som hos stödpersonerna fanns kritiska röster, vilka pekade på att stödet inte fungerat tillfredsställande. Det gällde exempelvis utslussning och samverkan mellan myndigheter. Det framgick att det saknas långsiktighet och specialiserad kunskap för att samordna och kvalitetssäkra stödet i hela landet.