Kriminalvården

Kriminalvården logotyp
anna terins i somalia

Anna Terins är mentor för fängelseledningen i ett projekt som hanterar somaliska pirater. De intagna har ofta dömts i andra länder och kommer att sitta frihetsberövade länge. Situationen med kapningar i Adenviken bedöms ha blivit bättre på senare år. Här pågår en elutbildning för intagna på fängelset.


9 lärdomar om utlandstjänstgöring

2 januari 2020

Kriminalvårdens medarbetare Anna Terins är på utlandstjänstgöring i Somalia. Hon delar dygnet mellan ett långtråkigt hotell och ett fängelse med pirater och misstänkta terrorister. För några år sedan var hon på ett annat FN-uppdrag i Kongo och sedan dess har hon längtat tillbaka ut i världen. Här delar hon med sig av några erfarenheter.

Följ Anna Terins och våra andra bloggare.

Likt jobbet hemma i Sverige. I Somalia brottas man med samma frågor som vi gör hemma, som att strafftiden ska beräknas korrekt, visitationer ska fungera, inga droger ska smugglas in. Återrehabilitering och hur de intagna ska integreras i samhället är viktigt. Här finns yrkesutbildning i form av rörmokeri, el och svetsning.

 

… men ändå inte. Här på fängelset i regionen Puntland finns tio personer ur den militanta islamistiska organisationen al-Shabab, varav nio är häktade och en är dömd, för här blandas häktade och dömda. Terrorister döms oftast till döden och förflyttas. Då behövs inga återrehabiliterande insatser. Men här finns också ungdomar under arton, som knappt gjort några brott alls, utan skickas hit på ”uppfostring”. En annan skillnad mot Sverige är att många intagna, och även en del i personalen, inte kan läsa och skriva. Det är också stor skillnad i standard. När jag var i Kongo var det urusel standard, men på det här fängelset finns sängar och plats åt alla.

 

Ödmjukhet. Vi svenskar tycker ofta att vi vet ganska bra hur saker och ting ska vara, men på en mission gäller det att vara öppen för andra lösningar, från landet du är i, eller från FN-personal från ett annat land. En idé från Senegal kan funka bättre än den svenska. För den ligger kanske närmare den verklighet vi är i just nu. Men en grej som vi svenskar ofta är bra på är struktur och regler. Då kan vi ju hjälpa till med det.

 

Ta vara på tiden. Ta in människorna du möter. Det är otroligt givande. Och gnäll inte. En del svenskar, främst från andra myndigheter, klagar en massa. Särskilt i Kongo. Inget wifi, vattnet kunde plötsligt ta slut. Men vi är ju här på mission, och vi har sökt oss hit frivilligt. Förhållandena är annorlunda. Vore allt perfekt skulle vi inte behöva vara här tänker jag.

 

Utmana inte ödet. I Somalia sker terrordåd. 2015 blev flera personer som jobbade för FN dödade i ett självmordsattentat. Jag känner mig inte orolig, men säkerhetsreglerna är stränga och jag skulle aldrig sätta mig över dem och exempelvis ge mig ut i området själv. När vi åker till fängelset åker vi alltid med beväpnad eskort.

 

Lär dig att ha tråkigt. Vi går som sagt aldrig ut själva. På kvällen kan vi, cirka 25 utlänningar, vara på hotellgården och grilla och umgås. Men klockan åtta är det inlåsning, som i fängelse. Jag har börjat gymma en hel del, och kollar på massor av tv-serier. Uppkopplingen funkar och jag är glad att jag tog med min Apple-tv hit.

 

Stöd från Kriminalvårdens internationella enhet. Kriminalvårdens internationella enhet har koll på alla som stationeras i konflikt eller postkonfliktområden. De har blivit väldigt proffsiga. Mina vuxna barn erbjöds anhörigsamtal om mitt uppdrag och om vart de kan vända sig med funderingar. Enheten har rutiner för att veta var jag befinner mig, allt för säkerhetens skull. De har också ansvar för hur medarbetaren tas emot och kommer in i jobbet igen när hen kommer hem till Sverige efter slutförd mission.

 

Ingen kan göra allt. Ibland känns arbetet trögt, men jag tror att vår närvaro gör nytta. På det här projektfängelset har FN och svensk personal funnits länge och det fungerar relativt väl. I Kongo var förhållandena mycket sämre och vi kämpade för att fängelserna skulle nå upp till minimiregler kring mänskliga rättigheter. Men även där kände jag att vi sådde frön. Det låter som en klyscha, men genom att ständigt diskutera förhållningssätt tror jag att vi kanske inte förändrar hela världen direkt, men ändå bidrar lite till en långsam förbättring.

 

Var beredd på tomheten. Efter uppdraget i Kongo tyckte jag att det kändes tomt att komma hem till jobbet i Sverige. Det kändes som att kollegorna klagade på småsaker, som att det borrades på kontoret. Det finns sånt som är värre. Och när man är ute på mission träffar man så mycket spännande människor, med spännande historier. Alla är i samma situation och man umgås intensivt. Det blir ett speciellt sätt att leva. Det tog mig mer än ett år att komma in i lunken hemma. Och redan innan dess visste jag att jag ville hinna ut på en mission till innan jag går i pension.