Kriminalvården logotyp
Bildkollage: Två kvinnor med munskydd står framför några personer som sitter vid ett bord. En blond kvinna tittar in i kameran. Ett flygfoto av flera byggnader och en asfaltsplan.
​Linda Salenmo (med tolken Diana Gashi på stora bilden) har för Kosovos kriminalvårdare bland annat hållit worskshops om mental ohälsa som är vanligt bland intagna. På nedre bilden syns ett av fyra fängelser som Linda Salenmo besöker regelbundet, ett ungdomsfängelse.

Hon är Kriminalvårdens utsända i Kosovo

10 augusti 2021

Linda Salenmo vill bidra med det bästa från svensk kriminalvård på en internationell nivå. Möt Kriminalvårdens utsända i Kosovo – som genom en EU-ledd insats arbetar på att utveckla fängelserna i landet. ”En jättebra mission”, säger Linda på tillfälligt besök hemma i Arboga.

– Jag har länge känt att det vore roligt att jobba på en internationell nivå, och att jag har något jag kan bidra med. Nu kan jag skatta mig lycklig att jag kom hit, säger Linda Salenmo som jobbat inom Kriminalvården sedan 1999.

”Hit” är alltså Kosovo, ett litet land som numera är erkänt som en egen stat – dock inte av Serbien och en handfull andra länder.

Politisk konflikt

Utanför häktet i Pristina vallas korna.

Konflikten med Serbien är fortfarande vilande, men Linda menar att den idag mest märks på en politisk nivå. Till skillnad från tidigare kan hon och kollegorna numera närma sig serbiska gränsen utan att transportera sig i en bepansrad bil och ha skyddshjälm på huvudet.

– Personligen känner jag ingen oro, säger hon.

Linda Salenmo är sekonderad via Kriminalvården i Sverige till Eulex i Kosovo, det som är EU:s största så kallade rule of law mission. Målet med missionen är att stärka rättsväsendets alla olika delar för att hjälpa Kosovo att anpassa sig till en västeuropeisk standard. Kriminalvården är en enhet i missionen.

Gamla synsätt

Linda beskriver gamla regler och synsätt, brist på mänskliga rättigheter, som dock blivit bättre med åren. Det handlar också om övergripande utvecklingsfrågor bland landets fängelser som delvis ligger långt efter en västeuropeisk standard.

Linda och hennes kollegor riktar in sitt arbete mot den högst beslutande ledningen, men gör också besök på lokala fängelser och arrangerar workshops för personalgrupper. Det finns ett stort behov av att ta bättre hand om dömda som har en psykisk sjukdom, liksom att se över hur brottslingar placeras ihop på anstalterna. Samtidigt är standarden på lokalerna ofta undermåliga.

Rinner ut i sanden

– Allting tycks ha en tendens att rinna ut i sanden. Deras organisation ligger så långt efter vår hemma i Sverige. Man kan träffa en minister samma vecka som man ber om det. Och när det blir maktskiften åker gamla planer ner i soptunnan …

Hur är det att jobba under sådana förhållanden? Är det inte frustrerande?

– När jag började med detta hade jag den inställningen att man kanske inte kan göra särskilt mycket alls, vilket var en rimlig förväntan. Sedan har jag sett att man i det lilla kunnat bidra på olika sätt. Ibland får man vara nöjd med det lilla.

Öppnade bageri

Linda tar en paus i Prizren.

Men även det lilla gör stor skillnad för de som är inblandade, menar Linda som har stor frihet att driva sina egna projekt. Alldeles nyligen färdigställde hon en rapport om hur det är att vara kvinna i fängelse, tillsammans med rekommenderade förändringar. Och nyligen öppnades ett bageri i ett kvinnofängelse där intagna kan jobba och utbilda sig.

– Vissa grejer vi gör är väldigt konkreta, och man ser resultat direkt. Sedan är de väldigt tacksamma, väldigt artiga. De vill väldigt gärna utvecklas. Men det kräver också en del kapital och att man kan samarbeta med FN eller andra organ på plats.

Linda har varit i Kosovo i ett år, och medan hon nu varvar ner hemma på familjegården i Arboga planerar hon för ett år till. Därefter är det oklart var hon hamnar, men det är inte omöjligt att det blir utomlands igen.