Kriminalvården logotyp
En medelålders man står vid en trappa vid strömmen och tittar in i kameran.
Kenneth Gustafsson har sett hur rollen som kriminalvårdare utvecklats under 50 år.

”Man måste vara en lagspelare”

29 juli 2021

Rollen som kriminalvårdare har gått från en lågt ansedd vaktkonstapel med svag självbild till en behandlingsinriktad specialist med olika funktionsuppdrag.

Kenneth Gustafsson, som idag arbetar med planering på anstalt och häkte, började som vårdarvikarie på anstalten Kumla 1978 och slutade som anstaltens chef 2019. Han har sett hur rollen som kriminalvårdare utvecklats under 50 år.

Vad tycker du är den största skillnaden idag jämfört med när du började?

– Det är en ofantligt stor skillnad. Skulle en kriminalvårdare från 1978 komma in på en anstalt idag skulle den inte begripa vad vi håller på med. Likaså skulle dagens engagerade vårdare bli förskräckta över att hamna i sjuttiotalets kriminalvård. Det är en jätteskillnad, även om inte alla har uppfattat den. Naturligtvis har den här utvecklingen inte bara skett i Kriminalvården, utan även i övriga arbetslivet. Kraven för många yrken ser idag helt annorlunda ut och arbetsplatserna har genomgått stora förändringar.

Du har rekryterat hundratals kriminalvårdare till Kumla. Vilka egenskaper krävs för att klara jobbet?

– Man måste vara en lagspelare och förstå att man utgör en del i ett arbetslag. En kriminalvårdare är idag en skärpt kille eller tjej som kan ta till sig avancerade arbetsuppgifter, samtidigt går det inte att komma ifrån att de också måste utföra manuella, rutinartade uppgifter. Det finns få arbetsuppgifter i Kriminalvården där man jobbar självständigt på egen hand. De som lämnar yrket har ofta en vilja att ”köra själv”, och det blir förr eller senare ett problem för laget.

– Ett fungerande arbetslag består av en blandning av män och kvinnor i olika åldrar och med olika erfarenheter. Att vara väldigt ung när man jobbar med intagna är svårt. Personerna måste förstås vara engagerade och vilja göra jobbet. 

Flera anstalter har hög personalomsättning. Hur får man personalen att vilja stanna kvar?

– Man kan inte bara kräva att personalen ska vara uppoffrande och jobba för Bättre ut utan att bjuda på andra saker. Personalen behöver ibland skådespel och inte bara bröd! Det gäller att skapa variation i arbetet, hålla igång kamratföreningar och faktiskt ha roligt på jobbet. Om man aldrig har skoj utan bara är jätteengagerad med rynkad panna, då tror jag inte man orkar så länge.

En annan stor fråga är säkerheten. Hur ska varje kriminalvårdare känna sig säker på sin arbetsplats?

Kenneth Gustafsson.– En mycket viktig förutsättning för att ett arbetslag med kriminalvårdare ska klara sitt uppdrag, och stanna i yrket, är att de känner en grundläggande trygghet i sina vardagssituationer. Den tryggheten hotas framför allt av intagna som uppträder aggressivt, utagerande och kanske labilt, inte sällan med en uttalad avsikt att skrämma personalen till ett mer passivt agerande. För att orka stå upp mot sådant beteende måste man ha stöd av ett anpassat regelverk, ledningens stöd samt utveckla en stark sammanhållning. Detta ska kompletteras med rutiner, teknik och personlig skyddsutrustning. För att det ska fungera krävs också utbildning och övning, övning, övning.

– Man blir ofta tufft provocerad och kan ha svårt att förhålla sig lugn och professionell till det. Men man måste. Man kan bli rädd ibland. Men man kan inte vara rädd hela tiden. Om man känner sig så trängd att man aktiverar sitt larm måste man kunna lita på omedelbar och stark respons från sina kollegor.

Vilka är de närmaste årens utmaningar för kriminalvårdaryrket?

– Kravbilden på kriminalvårdare har förändrats. När jag började ställde man inte stora krav, hade man gått ut grundskolan var det bra och avklarade gymnasiestudier var ännu bättre. Idag ställs högre krav, men statusen för yrket har ändå inte höjts så mycket. Kriminalvårdare är fortfarande Kriminalvårdens låglönegrupp tillsammans med lokalvårdarna och kockarna. Det är ett problem, även för oss som rekryterar.

– Jag tror vi kommer att arbeta ännu mer behandlingsinriktat och med vetenskapliga metoder för att få ännu bättre resultat på återfallen.