Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Anna har landat i Kongo

16 december 2015

De mer avlägsna fängelserna får sällan besök. Anna Terins har vid några tillfällen fått flyga helikopter till arbetet.

Anna Terins från Norrköping har ett FN-uppdrag och arbetar som mentor och rådgivare på fängelser i Kongo.

Sedan ett år bor Anna Terins i staden Bukavu i östra Kongo, nära gränsen till Rwanda. Hennes FN-uppdrag är att vara mentor och rådgivare för chefen på centralfängelset i Bukavu och för ledningen på ytterligare åtta fängelser i närområdet.

Kollegor från hela Afrika

Just nu är Anna den enda i gruppen av kriminalvårdare med FN-uppdrag som inte kommer från Afrika. De övriga är från Burkina Faso, Senegal, Tunisien, Kenya och Kamerun. De afrikanska stater kollegorna kommer ifrån har nyligen gått igenom de utmaningar som Kongo står inför. Att lyssna på hur kollegorna tacklar problem som uppstår är ofta givande.

− Bara man tar sig tid att lyssna - och det gör man när man sitter i bilen - så lär man sig otroligt mycket. Jag har slagit bort det här att vi i Sverige gör allting rätt. Man börjar fundera. Kan man göra på det viset?

− På golvet ligger 200 personer på madrasser i utrymmet för 50 personer. Hur tänkte ni i Burkina Faso som jobbade i fängelse? Ofta har de mer relevanta lösningar än vad jag som kommer från Sverige har.

Inför FN:s minimiregler

Den sju personer starka gruppen ger fängelseledningen stöd och råd för att kunna uppnå de minimiregler som FN har för fängelser och häkten. Anna ansvarar även för administration och praktiska saker som bilar, datorer och teknik, allt för att teamet ska funka. Dessutom är hon ställföreträdande teamleader. 

Gruppens huvuduppgift är att se till att de mänskliga rättigheterna följs. Det basala är att intagna ska ha mat, vatten och en sovplats som inte är på golvet. 

Viktigt är också att se till att det finns ett bra register över intagna. Det ska uppdateras om vem som sitter i fängelse, hur länge de har suttit och vad de är misstänkta för. Dagligen diskuterar man med fängelseledningen, åklagare och domare om vilka fångar som ska separeras. Män och kvinnor separeras, likaså skiljs ungdomar från vuxna och man strävar att skicka dem som är dömda av militärdomstolar till särskilda fängelser. Däremot har man inte kommit dit att man skiljer häktade från dömda.

− Här nere är fängelse och häkte samma sak. Ofta finns det fler häktade än de som avtjänar straff. De anhållna sitter i en skrubb hos polisen.

Kollegor blir vänner för livet 

Kamratskapen i teamet har växt sig stark. Anna berättar om kollegan från Senegal som nyligen har lämnat missionen och som har blivit en riktigt god vän. De två kallades för tvillingarna Black and White. Utsidan skiljde dem åt, men likheterna finns där.

− Hon är muslim och är fru nummer två till sin man. Hennes bakgrund är helt annorlunda än min, men vilka roliga diskussioner vi hade. Vi tänker lika och skrattar åt samma saker. Hittar man likheter blir det spännande. I grunden är det inte så mycket som skiljer oss åt.

Perfekt franska inget krav

Arbetsspråket i gruppen är en blandning av franska, engelska och swahili. De flesta är fransktalande, någon talar dessutom swahili och alla förstår engelska. Att läsa och skriva franska går hyfsat för Anna, men att tala är inte lika enkelt. Men viljan att kommunicera finns och hon blir förstådd. En perfekt uttalad franska är heller inget krav för att klara av jobbet.

Matbrist startade upplopp

Frustrationen finns där emellanåt. Allt går långsamt och när problemen tornar upp sig går det inte bara att lyfta luren och beställa det som fattas. En person med diabetes ligger i koma och någon annan får epileptiska anfall. Det saknas insulin, mediciner och vatten. När fångarna i fängelset Kabare inte hade fått mat på en vecka förberedde de ett upplopp.

− De intagna hade bullat upp med stenar för att börja kasta. Vi var därinne och hade med oss en man från justitieministeriet som lovade leverera mat. När löftet om mat kom jublade fångarna. Förtroendefångarna uppmanade de övriga fångarna att plocka ihop stenarna och det gjorde de.

Känner sig inte hotad

Det här var ett speciellt tillfälle. I vanliga fall känner Anna sig bekväm under fängelsebesöken.

– Jag känner mig absolut inte hotad. Man går omkring bland 1 300 intagna och personalen skojar med dem. Hälsar man Bonjour, så svarar de Bonjour. Om någon kommer för nära, eller tjatar på oss, puttar förtroendefångarna undan dem. Så skulle det aldrig funka i ett svenskt fängelse. 

Annat som skiljer åt är säkerheten. Det kastas in marijuana i stora bollar. Sprit kommer också in. Mobiltelefon har var och varannan, förtroendefångarna får ha egna telefoner och andras smugglas in. Vid en visitation fann de 300 mobiler.

Behandlas bra av personalen

De mänskliga mötena är inga problem, förklarar Anna. Men det är jobbigt att se att de intagna inte har något att sova på, att det inte finns luft i rummen de bor i och att allt är äckligt och sunkigt. Förhållningssättet hos personalen är bra, förvånansvärt bra enligt Anna. Far någon intagen illa handlar det oftast om bråk med andra intagna.

– De intagna behandlas mänskligt och bra av personalen. Många bland personalen på fängelset i Bukavu är handplockade kriminalvårdsmilitärer som fått utbildning av FN i Kinshasa. Chefen är en driftig militär som har pluggat human rights.

Bor med andra FN-svenskar

Anna kan koppla av mellan fängelsebesöken. Hon hyr en lägenhet på FN-området Monosco tillsammans med fyra andra svenskar. Just nu delar hon bostaden med två poliser, en militärobservatör och en läkare.

− Det är lugnt och tryggt, förutom när det är jordbävning förstås!

− Halv fyra vaknade vi av att det skakade så in i vassen. Jag hörde hur porslinet i köket kraschade sönder. Min kollega hörde ett dovt ljud. 

Första skalvet varade 45 sekunder. När nästa skalv kom uppmanade vakten alla att lämna huset. De satt utomhus utanför huset och kontaktade anhöriga och vänner allt medan efterskalven varade.

– Det var fruktansvärt obehagligt.

Egna lösningar bär långt 

Anna är nöjd över att ha fått bra kontakt med lokala makthavare och fängelsepersonal.

– De lyssnar och respekterar oss. Vi har renoverat ett fängelse, vi försöker ordna sysselsättning för ungdomar och vi separerar fångar. Det finns mycket att bygga vidare på.

– Men det tar tid att bygga förtroende. Vi är ödmjuka och lyssnar på dem. Det är deras lösningar som ska vara det bärande annars kommer det inte att funka.

Tips till den som funderar på utlandstjänstgöring?

− Gör det! Var ödmjuk och lyssna. Sug åt dig allt du kan. Bli inte stressad över byråkratin. Öppna alla sinnen. Ta in så mycket du kan från andra kulturer. Man kan göra mycket tillsammans.