Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Kriminalvården logotyp

”En chef måste gilla scenen och ta plats"

14 december 2015

Omkrims redaktör träffar Jacques Mwepu på anstalten Hinseberg. Han ser dagens flyktingvåg som ett tillfälle för Kriminalvården att rekrytera ny personal. Den språkintresserade anstaltschefen berättar ordrikt och med en intensitet som en kulspruta om hur han etablerade sig i Sverige.

Är Kriminalvården en bra arbetsgivare om man kommer från ett annat land?

−Kriminalvården är en av få myndigheter som har satsat på att öka den etniska mångfalden. Sedan mitten av 1990-talet är vi vana vid mångkulturell personal. När vi söker ny personal strävar vi efter mångfald, både vad gäller kön och etnicitet. Det är en bra personalpolitik som har positiv effekt. Förutom den kulturella dimensionen, får vi ofta motiverad personal med erfarenheter av statlig förvaltning på hög nivå i sina hemländer. Jag har själv rekommenderat flera medarbetare genom åren, till exempel två duktiga advokater som är kriminalvårdare på Huddingehäktet respektive Österåkeranstalten.

−För att behålla de duktiga utlandsfödda och se till att de med ambitioner får möjlighet att utvecklas och göra karriär bör vi chefer bli bättre på att identifiera potential och ledaregenskaper. Däremot är jag helt mot kvotering. Jag själv och några kvinnliga kollegor misstänks ibland för att ha hamnat i ledarställning på grund av kvotering. Meriter måste gå före alla andra kriterier.

Har du själv blivit utsatt för rasism eller främlingsfientlighet?

−Jag blir knappt trodd när jag bestämt hävdar att varken jag eller min familj har utsatts för rasism. Jag är inte naiv. Jag är medveten om fenomenet kring fördomar och rasism. Att min familj varit förskonad bevisar att de som verkar för intolerans och rasism utgör en liten minoritet i Sverige. Trots SD:s framgång och normaliseringen av främlingsfientlig agenda och retorik hos ett antal politiska partier. Utvecklingen kräver att vi fortsätter ha stort fokus på vår värdegrund.

−Jag blev chockad av Ahmed Artans brev som publicerades i föregående Omkrim och som handlar om rasistiskt beteende hos vissa anställda på Kronobergshäktet. Jag har hört rykten om en sådan hållning på Kronoberg för några år sedan, men jag trodde att det var helt borta. Jag önskar att jag var chef där!

Hur ser din egen resa i Kriminalvården ut?

− Jag började som sommarvikarie på Hällbyanstalten för 17 år sedan. Jag arbetade på golvet, men på ett sätt som utmärkte sig, vilket ledde till att jag blev uttagen till det första kvinspprogrammet. Där deltog bland andra Hanna Jarl och Fredrik Tunberg. Jag fick en kvinsptjänst på anstalten Mariefred och därefter på Hällby. Sedan åkte jag till Elfenbenskusten i Afrika på två år. Jag var den första i Kriminalvården som utlandstjänstgjorde i FN:s regi.

Jag vet att du fick en guldmedalj för ditt arbete i Afrika.

− Ja, jag fick medaljen i guld för utomordentliga insatser i tjänsten. Sedan arbetade jag med internationella frågor på huvudkontoret. Jag byggde upp det internationella sekretariatet, var projektledare och chef för gruppen. Sedan fick jag ett vikariat som kvc i Örebro, därefter blev tjänsten som anstaltschef på Hinseberg ledig. Och här är jag nu.

Trivs du på Hinseberg?

– Ja, nu får jag jobba på hemmaplan med de frågor jag tidigare har pläderat för internationellt. Kvinnor är en ganska liten population och det finns inga ramar eller mallar för hur arbetet ska gå till. Men vi har implementerat Bangkok Rules, FN:s vägledande regler för frihetsberövade kvinnor. Vissa utsatta grupper måste man arbeta särskilt med, exempelvis unga eller sjuka, men framförallt kvinnor. I många länder finns inte ens anstalter för kvinnor.

Har du infört några förändringar?

− Jag reagerade på antalet intagna som var på promenad samtidigt. Det skedde också mycket larm och incidenter. På en manlig klass 2-anstalt får max 30 intagna vara på promenad. Ju fler intagna desto större risk för friktioner. Här hade vi i teorin 55 intagna på promenad, intagna med olika behov och riskprofiler.

− Trots utvecklingen i samhället tror vi fortfarande att det är frid och fröjd på kvinnoanstalter. Detta är påtagligt i de bedömningar som legat till grund för att riskfyllt ensamarbete accepterats och länge varit en icke-fråga på Hinseberg. Antalet incidenter med utåtagerande beteende har ökat markant och klienter dömda för våldsbrott utgör idag den största gruppen. Vi måste kunna differentiera och ges möjlighet att hantera mindre grupper. Den vikande klientutvecklingen gör att vi troligtvis inte kommer att kunna införa platser för särskilt resurskrävande, som finns på mansanstalterna.

−Jag konstaterade också att alla kriminalvårdsinspektörer, med undantag för en, hade kontor i samma korridor som kriminalvårdschef och administrativ personal. Jag såg till att de fick flytta till de hus eller avdelningar de ansvarar för, allt för att komma närmare personal och intagna. Jag talade med en erfaren kriminalvårdare på väg till ditt rum som sade att klientelet på Hinseberg har förändrats.

− Ja, vi upplever ett fenomen med yngre och yngre klienter. Den yngsta är född 1995. De kommer från stökiga och oharmoniska förhållanden. Många är unga, asociala förortstjejer som lärt sig att våld och makt ger respekt. Min ambition är att utveckla kontaktmannaskapet och jobba ännu närmare de intagna, vilket kräver en hög bemanning. Inte bara för att förhindra aggressioner och våld, utan för att vara mentorer och motivera dem i vardagen. Kvinnor söker mer aktivt hjälp, har generellt sett fler problem men saknar ofta det sociala nätverk som männen i större utsträckning åtnjuter.

Hur har dina år i Kriminalvården format ditt ledarskap?

− Jag är benägen att lära mig och är genuint intresserad av ledarskapsfrågor. Det här är min fjärde eller femte ledningsgrupp. Med åren har jag lärt mig att förändringar tar tid och att vara mer inlyssnande än imposant och ställa krav. Försöker också vara medveten om att alla inte kan hänga med i samma takt. Jag är en tryggare chef idag än vad jag var för några år sedan. Det räcker inte att ha fått uppdraget, man måste återkommande ifrågasätta sig själv och ta ansvar för sin egen utveckling.

Är språket nyckeln till framgång för er utlandsfödda?

− Jag brukar säga: Hur långt jag än kommer i språket så har jag mycket kvar. Franska är mitt första språk. Ibland när jag föreläser önskar jag att jag skulle kunna säga detta på franska, med samma nyanser och djup. Men vi utlandsfödda har det positiva att vi inte är blyga. Vill jag verkligen säga något så säger jag det. Uttalet låter kanske konstigt, men folk förstår oftast. Engagemanget, viljan att övertyga och förmedla är starkare än grammatik och vokabulär. 

Det kanske är oblygheten som gör att du lär dig?

− Jag har alltid tyckt att en ledare ska gilla scenen och ta plats. Inte vara blyg utan vilja göra saker. När mina samtalspartners och medmänniskor möter min energi blir de mindre intresserade av mina grammatiska fel. Så många grammatiska fel märker jag inte av.

−Ibland möter jag kollegor och medarbetare som har svårt att förstå vad jag menar. Med franska som modersmål har jag en tendens att prata lika fort på svenska men på bekostnad av artikulation och med en betoning som styrs av andra fonetiska regler.

−Idag var jag på regionala ledningsgruppen utan att säga något. Man är van vid att jag har synpunkter på det mesta, men för en gångs skull valde jag att lyssna. Folk blev lite oroliga och undrade vad som stod på eftersom jag är en som vill debattera och höra argument. Det är naturligt för mig att tala, men jag har lärt mig att lyssna.

Du är född och uppvuxen i diktaturen Kongo. Hur hamnade du i Sverige?

− Jag kom hit ensam, 26 år gammal. Jag hade slutfört mina juridiska studier. Och även börjat engagera mig politiskt. Mina studiekamrater och jag hade börjat säga ifrån, men angiverisystemet gjorde att vi fick problem. Kongo har varit i krig de senast 30-40 åren, varje diktator har ersatts av en ny.

−Mina föräldrar hade kontakt med belgiska ambassaden som hjälpte mig att fly. Först till Zambia sedan kom jag i kontakt med FN och fick välja att åka till Australien, Kanada, Belgien eller Sverige. Jag tackade ja till Sverige.

Vad visste du om Sverige då?

− Jag visste vad Sverige stod för, de demokratiska värdena. Att det var nobelprisland och Dag Hammarskölds land. Olof Palme var också känd, det här var 1990, fyra år efter mordet. Jag var ganska rädd och tänkte att neutrala Sverige aldrig skulle utlämna mig.

− Jag fick politisk asyl här och blev körd till Hallstahammar utanför Västerås i november. Det var ganska tufft, ensamt, kallt och mörkt. Jag ångrade mig lite och de första åren åkte jag mycket till Belgien och Frankrike. Men sen bestämde jag mig för att lära mig svenska. På väg hit såg jag att Hinsebergs tidigare utslussplatser har förvandlats till flyktingförläggning.

− Ja, det finns 90 flyktingar utan uppehållstillstånd där. Jag ser fruarna och barnen som går till Ica varje dag. Att vara i Sverige räcker inte. Det är inte över för dem. Mat och någonstans att sova räcker inte.

− Jag är en priviligierad person, både i Kongo och i Sverige, och min historia kan aldrig jämföras med dem som har gått genom land efter land, natt och dag med barn och familjer. Jag har aldrig behövt vänta på att bli godkänd för asyl, jag hade till och med pengar när jag kom.

Vad är inträdesbiljetten till det svenska samhället?

−Språket, men även vad du har med dig i bagaget. Har din skolgång varit bristande i ditt hemland är det inte enkelt att studera på svenska. Man behöver skyddande faktorer hemifrån. Sedan spelar omgivningen du hamnar i roll och vilka du umgås med. Det är många saker som har betydelse för vilket liv du får. Men man kan aldrig nog understryka vikten av språket för integration.

−Hemma har vi valt att prata svenska med våra barn trots att de kan franska. Det är ett medvetet val som gör det lättare för oss att växla naturligt mellan franska och svenska. Då har vi som föräldrar bättre förutsättningar att hjälpa till med läxor.

Kan utanförskapet vara en tillgång?

− Ja, folk kommer ihåg mig. Om inte annat för att jag är svart. Men jag är också en framåt person och ganska orädd i vilket sammanhang det än är. Min fru säger att hon inte förstår dem som klagar så mycket om problem som följer av att man är svart eller kvinna. Hon är svart, civilingenjör, kvinna och driver två IT-företag. Dessutom bryter hon kraftigt på franska, klart att folk minns henne. Det finns inte bättre PR-förutsättningar!

Är du svensk idag?

−Jag märker att jag är starkt influerad av Sverige. Jag märker det extra mycket när jag är i Belgien, i Frankrike eller i Afrika. Plötsligt tycker jag, som pratar så mycket ”Kan vi inte ta det lite lugnt?”. Jag reagerar på intensiteten, liksom min fru som säger: ”Å, vad de snackar”. Vi ser att våra barn har präglats av bägge kulturerna. Vår son är mycket lugn och vi tycker att han är så svensk som frågar: ”Pappa, vad högt ni pratar när du är med dina landsmän, bråkar ni eller?”

− Min identitet har påverkats av uppväxten i Kongo, studierna i Kongo och Sverige, mitt yrke i Sverige samt mina möten med andra människor. Jag är en människa som berikats av att få växa upp och bo i två olika kulturer.