Kriminalvården

Kriminalvarden.se använder cookies för att webbplatsen ska fungera på bästa sätt för dig.

Våld och skam hänger samman

22 april 2015

Hur ska vi förstå det våld som numera plågar våra storstäder? Handlar det enbart om narkotikamarknader och gängkonflikter? Eller döljer våldet ett djupare och mer svårfångat problem? Journalisten och författaren Mattias Hagberg skriver om våld och skam.

Stockholm, Göteborg och Malmö. Under de senaste åren har gängvåldet gång på gång blossat upp. Ofta med dödlig utgång.

Mattias Hagberg, journalist, debattör och författare.

För det mesta talar poliser och politiker om konflikter och uppgörelser kopplade till narkotikahandeln. Det är förmodligen riktigt. Det våld som drabbat våra storstäder under de senaste åren har ofta en eller annan koppling till gäng och knark. Motiven är ofta rationella – åtminstone på ytan.

Men om vi verkligen vill förstå våldet – just detta våld, men kanske också allt annat våld, måste vi söka oss bortom den rationella överbyggnaden. Bakom det till synes affärsmässiga finns nästan alltid det irrationella, det rent känslomässiga.
Jag har under åren träffat en hel del våldsverkare. Jag har träffat dem som journalist, när jag skrivit om brott och straff, och jag har träffat dem som författare, när jag hållit skrivarkurser på anstalter runt om i landet.

Dessa män, för det handlar nästan uteslutande om män, har alltid haft en sak gemensamt, de har suktat efter respekt.

En ung yrkeskriminell, som jag träffade på en skrivarcirkel på Österåker, skrev och berättade om hur han misshandlat en man på en krog i Borlänge på grund av en blick och en kommentar.

– Han skulle inte ha dissat mig, sa han, och de andra kursdeltagarna nickade instämmande. Alla verkade känna igen sig. Att bli "dissad" var uppenbarligen det värsta som kunde hände.

Själv hade jag svårt att hantera det där snacket. Jag förstod inte logiken.

Men så reste jag till Kalifornien i slutet av nollnolltalet för att besöka fängelser och för att lära mig mer om det våld som rivit sönder stora delar av Los Angeles. Där stötte jag på en amerikansk psykiatriker som på många sätt förändrat debatten om våldsbrott i USA, och som kom att förändra min syn på saken. Han heter James Gilligan och hade under flera decennier arbetat med grova våldsbrottslingar runt om i USA. För honom var ordet respekt själva nyckeln till förståelse.

I en av sina böcker skriver han: "Många tror att de som begår väpnade rån gör det för pengar. Och det är förstås ibland det skäl de anger för att förklara sitt beteende. Men när man sitter ner och pratar med människor som gång på gång begår den sortens brott är det detta man får höra: 'Jag har aldrig tidigare blivit så respekterad som när jag första gången siktade på en person med ett vapen' eller 'Du anar inte hur mycket respekt man får när man riktar ett vapen mot någon'".

Han sa: Om våld kan ge en känsla av respekt måste det gå att betrakta våld som något produktivt. Våldet ger något. Det har en mening.
Ju längre in i våldets värld han hade sökt sig desto mer övertygad hade han blivit. Allt handlade till syvende och sist om skam, eller snarare om skamkänslor. Alla våldsbrottslingar han hade mött delade en och samma sak, de kände skam. Men inte över vad de gjort, utan över sig själva. De kände sig skamsna över sina liv. De kände självförakt. Ja, till och med självhat. De såg på sig själva som de trodde att omvärlden såg på dem: Som misslyckade, som förlorade, som illa omtyckta och illa sedda.

Skam är en fruktansvärd känsla, påpekade James Gilligan. Det är en känsla som bryter ner oss människor och förvandlar oss. Förödmjukelsen är en obalans, en känsla av orättvisa som måste återupprättas, annars kan vi aldrig älska oss själva.

Ur en av hans böcker har jag skrivit av ett citat som jag nu alltid tar fram när jag ska skriva eller läsa om våld. Jag tror att det finns mycket att lära av detta citat: "...allt våld är ett försök att uppnå rättvisa, eller det som våldsverkaren uppfattar som rättvisa för sig själv eller för den person på vars vägnar han utövar våldet, i syfte att få den hämnd eller kompensation som han känner att han har 'rätt' till eller som någon är 'skyldig' honom eller dem på vars vägnar han agerar...".

Just så menade James Gilligan att våld fungerar. Det är ett sätt att upprätta en sorts personlig rättvisa, en kompensation. Det är ett sätt att göra sig av med outhärdliga känslor av att vara en misslyckad människa.

Allt det han skrev och sa kände jag igen hos de män jag mött. Innerst inne var de alla mycket små, osäkra och rädda. Deras självhat lyste ofta igenom. Minsta motgång, minsta oförrätt, var som ett hugg i deras självkänsla. De var ömtåliga som överkänsliga barn. Ofta klarade de inte ens av att skriva eller prata om sina liv. Men om våldet och sina brott gick det ofta att tala. Många gånger var det där, och bara där, de kände sig starka och mäktiga. Med pistolen eller kniven i handen var de någon att räkna med.

Jag vet inte om James Gilligan har hundra procent rätt. Men jag är övertygad om att det finns mycket att lära av hans tankar. Han ger oss en möjlighet att förstå det till synes meningslösa och urskillningslösa våldet. Han ger oss ett språk och en modell som kan fungera som språngbräda. Han ställer oss inför en avgörande fråga: Varför känner dessa män ett sådant självförakt, en sådan outhärdlig skam, att de måste bygga upp en gnutta självrespekt genom att förstöra och ta andra människor liv? Vad är det som rör sig här bakom denna skam? Vad är det för ett samhälle som producerar män som inte har något annat än våld att ta till för att känna sig som hela människor?

Inte förrän vi ställer den typen av frågor kommer vi kunna förstå vad som händer i våra städer. Inte förrän då kommer vi kunna gå vidare och förhindra nya brutala och tragiska våldsdåd.

Mattias Hagberg

Journalist, debattör och författare

Om du vill skriva ett längre inlägg eller väcka en ny debatt så vänd er till tidningens redaktörer. Vi publicerar gärna intressanta och engagerade debattinlägg i tidningen Omkrim.


Kommentarer:

John Söderström  den 1 maj 2015 12:09:54

Otroligt intressant artikel. Jag jobbar själv med VPP just nu och söker dagligen att förstå för att kunna hjälpa dessa män.